Fabian Bolin War on Cancer – Day 524

Angels,

It’s fair to say the last two weeks have been eventful. The European MedTech Forum in Brussels turned out extremely well for us and I think we made quite a large impact. The industry is struggling to find good ways to get in touch with us patients due to many reasons, especially regulatory but also due to an overall case of distrust from patients. A lot of patients feel vulnerable and exploited by these large industries, and part of a money-making machine. I think a big reason for this is that we patients aren’t really involved in our own treatments. From day one we’re being seen as a bag of blood and muscles rather than human beings and doctors and nurses talk to you but rarely ever with you. And this gave us an idea on where we can take WarOnCancer. 

15326131_1179356855433871_4565404458628791093_o

Imagine if I could talk to a scientist who’s leading the research done on leukaemia. Or if I could speak to an expert on nutrition who could help me complement my diet with the necessary supplements. Imagine if I could learn how to analyze the results of my own diagnostics test and get in touch with companies providing these type of services. We’re currently exploring ways in which we can transform WarOnCancer.com from a storytelling platform into more of a community based around storytelling, to expand the ways of interacting between patients, and also allow scientists, journalists, nutritionists, fitness professionals and so on, to take part in this. I’ve had to do so much research on my own and spent hundreds of hours googling around to learn how to live my life at an optimal level during my treatment. Imagine if all of this information was easily accessible to me under one roof. That is the future of WarOnCancer.com and during the coming months we’ll work on transforming this service, and we’re brining people on board to help us. Can’t say anything else at this stage, but I’m truly excited about where things are headed right now. 

15259506_1179356988767191_2286877656090904129_o

Now to something more important: it’s Children’s Cancer Awareness week and to raise awareness for this people highlight their favorite characters from their childhood. Mine is The Beast from Beauty and The Beast. Always been drawn to the character because he’s powerful yet vulnerable at the same time. And he represents change. In a way, I can apply the story on myself over the last year. Only, the Beauty in this case came in the form of cancer. Before the diagnosis, I was strong on the outside, but both weak and sad on the inside. Much like the Beast. Then Cancer came along and opened my eyes to a whole new way of thinking, and helped me see my life in a new way. And this new life, albeit it’s come with many challenges, has enabled me to transform myself into a better and stronger person on the inside, as well as happier. It’s still a long way to go and I’m still fighting off old demons within me, but one day I’ll be able to fully step into my new form: The Prince. 🙂

the_beauty_and_the_beast_by_lehuss-d6d3ojn

Which one is your favorite character? 🙂

Thinking extra on all the brave children in the world who’s currently fighting their battles right now. 

Love from the Leukaemia Warrior,

// F

Bracelets for Cancer Research – buy in shop

#waroncancer #childrenscancerawareness #MTF2016

— SWEDISH —

Änglar,

Man kan lugnt säga att de senaste två veckorna har varit händelserika. European MedTech Forum i Bryssel blev otroligt lyckat för oss och jag tror verkligen att vi lyckades göra ett stort intryck på dem. Industrin har verkligen problem i dagsläget att komma i kontakt med oss patienter av flera anledningar, speciellt pågrund av att lagar inte tillåter oss att vara i kontakt med dem men även för att det finns stora problem med att patienter allmänt inte litar på industrin. Många patienter känner sig utsatta och utnyttjade av alla företag, och allmänt en del av en stor penga-maskin. Jag tror en stor anledning till detta är att vi patienter inte ges en möjlighet att vara involverade i våra egna behandlingar. Från första dagen blir vi behandlade lite som en påse blod och muskler snarare än en människa och doktorer och sjuksköterskor talar ofta till oss men nästan aldrig med oss. Och detta gav oss en ide om hur vi kan transformera WarOnCancer. 

15326131_1179356855433871_4565404458628791093_o

Tänk om jag skulle kunna prata med en forskare som är ledande inom leukemi. Eller om jag kunde komma i kontakt med en expert inom kost och näring som kunde hjälpa mig att komplettera min kost med tillskott och näringspreparat. Eller tänk om jag kunde få lära mig hur jag kan tolka blodproven jag tar och komma i kontakt med företag som erbjuder den typen av service. Vi håller för tillfället på att kika att transformera WarOnCancer.com från enbart en storytelling-plattform till mer av ett community som är baserat runtom storytelling, där vi utvecklar sättet som människor kan interagera på, och även tillåta forskare, hälso- och träningsexperter och andra personer som på något sätt kan hjälpa oss patienter att bli mer införstådda i vår egen sjukdom att bli medlemmar. På så sätt kan vi lära oss mer om behandlingen, sjukdomen, samt hur vi kan optimera vårt sätt att leva på under och efter den är klar. Jag har varit tvungen att spendera hundratals timmar med att googla runt och försöka förstå hur jag bäst kan boosta mitt immunsystem. Tänk om all denna information fanns enkelt tillgänglig under ett och samma tak. Det kommer att bli framtiden för WarOnCancer.com och under de närmsta månaderna kommer vi att arbeta med att bygga om den här plattformen. Kan inte riktigt berätta mer om detta nu, men jag känner mig oerhört exalterad över vart saker och ting håller på att bära av 🙂

15259506_1179356988767191_2286877656090904129_o

Nu till något som är viktigare: den här veckan är internationella barncancer-veckan och för att belysa detta berättar folk om sina favoritkaraktärer från barndomen. Min favorit är Odjuret från Skönheten och Odjuret. Har alltid känt mig dragen till honom eftersom han är mäktig men mycket sårbar inuti. Och han representerar förändring för mig. Jag tänkte på min egen resa jag gjort under det här året sedan min diagnos och man skulle kunna applicera hela historien på  mig själv. Men Skönheten i det här fallet är cancern. Innan jag fick min diagnos, var jag stark på utsidan, men svag och ledsen inombords. Sedan fick jag min diagnos och det har öppnat upp en hel ny värld för mig och ett nytt sätt att tänka på. Och det här nya livet, trots stora utmaningar, har hjälpt mig att förvandlas till en bättre och starkare person på insidan, såväl som lyckligare. Jag har fortfarande en lång väg att gå och jag kämpar fortfarande med gamla demoner, men en dag vet jag att jag helt kommer att kunna träda in i min nya form: Prinsen 🙂

the_beauty_and_the_beast_by_lehuss-d6d3ojn

Vilken är din favoritkaraktär? 🙂

Tänker extra mycket på alla tappra små barn i världen som i detta nu kämpar mot sina sjukdomar. 

Kärlek från the Leukaemia Warrior,

// F

Armband för Cancerforskning – köp i shoppen

#waroncancer #childrenscancerawareness #MTF2016

Fabian Bolin War on Cancer – Day 511

Good evening Angels,

I’ve felt both down and lost over the last couple of weeks which is the reason for my absence here. I just haven’t felt much joy. And it took me some time to realize what is was, or at least what I think it is. 

I wish we patients were more informed about everything. Sometimes it feels like we’re being kept in dark for our own good, but I think not knowing what’s happening to your mind and body is much worse than simple facts. 

Something I’ve been wanting to talk to you about for a long time but simply haven’t got to yet – is the answer to why I’ve kept feeling so strong throughout the treatment. My levels always seem to amaze my doctors and it’s because I’ve focused a lot on keeping my immune system as strong as possible. I knew what I was headed into with chemo and everything, so I needed to find some way to boost my immune system. And through a lot of searching I came across a Kinesiologist named Pernilla Carrier in Stockholm whom I’ve been visiting on a 2-monthly basis ever since I was diagnosed, and through her I’ve discovered the FriWay products that have supported me throughout. They have a full scale solution to boosting the immune system with nutrition and green drinks that you take on a daily basis, and quite frankly I’ve felt stronger throughout this treatment than I did before I was diagnosed, despite taking so much chemo at the same time. 

Processed with VSCO with f2 preset

I will continue to use these products for the rest of my life and I can honestly recommend anyone who’s keen on living healthy, i.e. not just cancer patients, to look into something like FriWay. By the way, this is in no way a promotional thing for me. I don’t get paid for saying this, I merely want to recommend because I know there are many of you reading this who might be keen to boost your energy levels. And they even have a product called Basic with the sole intention of raising your pH-level above 7, something I’ve been fighting to maintain since day 1. Have a look at http://friway.se if you want to find out more. 

I keep forgetting that the best thing to do whenever you feel sad is to write. This post made me smile ever so slightly more 🙂

Next week we’re off to Brussels to talk about WarOnCancer.com 😀

Love from the Leukaemia Warrior,

// F

Bracelets for Cancer Research – buy in shop

#waroncancer #friway

— SWEDISH —

God kväll Änglar,

Jag har känt mig både nere och allmänt lost under de senaste två veckorna vilket är anledningen till att jag inte har skrivit. Jag har helt enkelt inte känt någon direkt glädje. Och det tog ett tag innan jag kom på varför, eller varför jag tror att det är så. 

Precis som jag hade ställt in mig på att ta mina två chemo tabletter dagligen för resten av den här behandlingen (som slutar 17 december 2017), blev jag uppringd av min doktor för runt två veckor sedan som berättade att alla mina värden och nivåer är ”ovanligt goda och att allt pekar på ett otroligt starkt immunsystem”, och att ”vi därför bör öka doseringen av cellgifter”. Jag blev paff och frågade om detta verkligen är nödvändigt och han sa att jag producerar lite för många vita blodkroppar vilket tydligen inte är så bra. Så istället för att ta två tabletter har jag nu tagit tre om dagen, vilket är en 50% ökning. Och det har lett till allmän kaos och oreda i mitt huvud. Cellgifter skadar hjärnan på riktigt och kan leda till depressioner, någonting som nästan aldrig nämns. Men min doktor berättade det för mig en gång när jag frågade honom om det är normalt att vara så deprimerad som jag varit under vissa delar av den här behandlingen (inte nu tack och lov). 

Jag önskar att vi patienter kunde bli mer seriöst informerade om allting som händer. Ibland känns det som att man är en åskådare som tittar på sin egen film. Det känns som att man håller mycket information från oss för vår egen skull, men jag känner att faktumet att man inte vet exakt vad som händer med sin kropp är mycket värre än att bara få höra fakta. 

Någonting jag velat ta upp under en längre tid men helt enkelt inte hunnit än – är att förklara hur jag lyckats hålla mig så stark genom hela behandlingen. Jag har inte en endaste gång sjunkit under ”infektions-risk” nivån när man måste hålla sig inne, och har i princip orkat arbeta heltid sedan dag ett. De flesta andra jag träffar i min situation orkar knappt ta sig ur sängen. Visst, det kan ha att göra med mindset, men att säga att allt kommer ur mitt eget huvud skulle vara att ha storhetsvansinne. Faktum är att jag har satsat otroligt mycket på att stärka mitt immunsystem redan från dag 1 i den här behandlingen. Efter mycket efterforskning fann jag en ängel i form av kinesiologen Pernilla Carrier som jag gått hos under hela den här perioden varannan månad och det är via henne som jag kom i kontakt med FriWay-produkterna. Dessa har stöttat mitt immunförsvar genom hela resan och är någonting jag kommer att fortsätta ta under resten av mitt liv. Deras produkter är långt framforskade på tillsammans med stora namn inom idrott och erbjuder en helhetslösning till att hålla sig hälsosam och stark, med både näringstillskott och gröna drinkar som man dricker dagligen. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, jag har mått bättre fysiskt under den här behandlingen, trots alla cellgifter, än jag gjorde innan jag fick min diagnos – och mycket är tack vare de här produkterna. 

Processed with VSCO with f2 preset

Jag kan rekommendera dem till alla som är intresserade av att leva hälsosamt, dvs. inte bara cancerpatienter. Förresten, detta är verkligen ingen promotion grej för mig. Jag får ingenting betalt för att säga detta utan vill bara informera om dem för att jag tror att många av er som läser kan ha mycket nytta av dem. De har till och med en produkt som heter Basic som har till syfte att göra kroppen mer basisk, något jag kämpat för att hålla från dag 1. Om ni vill läsa mer om dessa produkter så kan jag rekommendera att ni går in på http://friway.se

Jag glömmer bort ibland att det bästa man kan göra när man mår dåligt eller känner sig deppad är att skriva. Den här posten satte faktiskt ett litet leende på läpparna 🙂

Nästa vecka åker vi till Bryssel och pratar om WarOnCancer.com 😀

Kärlek från the Leukaemia Warrior,

// F

Armband för Cancerforskning – köp i shoppen

#waroncancer #friway

Fabian Bolin War on Cancer – Day 501

Hello wonderful people,

It’s been a while since I last posted and it’s because I’ve needed some time on my own. Both because of work; my speech at the European MedTech Forum in Brussels is coming up in two weeks where I’m to talk in front of 1,100 people about my journey and the creation of WarOnCancer.com, but also because my mind has been in processing-mode. The week preceding the last one I went for a 5 day rehab-retreat arranged by the Swedish charity CancerRehabFonden. It was the first time since I was diagnosed that I really got the chance to meet and get to know other victims of cancer. And even though I don’t like to admit these kind of things to myself, I’m pretty sure it stirred up some emotions inside of me. Because I’ve been on a mental roller-coaster for almost two weeks now. It goes to show that no matter how strong you think you are, you can’t escape dealing with traumatic experiences. Writing this blog has enabled me to process a lot of it, and I felt that I was in a better mental shape than most of the other attendees there, many whom seemed stuck in a hole of hopeless darkness when they first arrived. But it goes to show that there is so much more to be done on helping cancer patients coming to terms with mental health issues. Until the day the healthcare realizes the severity of problem and applies a full program to tackle mental recovery. Until then, I’m thankful for organizations like CancerRehabFonden. Because they, like us, have identified this problem and actively does something to help.

img_4411 The week was held at Frötuna Gård near Stockholm and I was truly impressed with everything. The theme for the week is to build a toolkit of ways to come back to life and the main focus lies around three things, therapy sessions, eating healthy and finding peace of mind. Each day we had sessions in both Mindfulness (which is a form of meditation/state of being focused on just accepting the environment around you and be present) and Yoga run by an instructor. Each meal was prepared by a state of the art chef and the focus was on vegetarian, ecological food. We were taught about each meal and how to prepare them, and also the benefits to overall health from adapting to a slightly less red-meat heavy diet. In between the meals and the yoga/classes classes there were talk sessions, both in group and privately – led by a senior cognitive behavior therapist. Many of the attendees had never really spoken at all to anyone about their journeys (one person hadn’t even mentioned it to her children), and there were a lot of sad moments especially during the beginning of the week. Which is natural. Then slowly, as the week progressed and the group sessions began to focus less on the past and more on the present and the future, the group started to heal and we left as friends optimistic about life and with renewed strength. It was a phenomenal week in many ways and I’m so thankful for having been given the opportunity to participate. It also made me realize that I’ve never fully processed what’s happened – maybe because I’m still undergoing treatment, or maybe because it’s not in my nature to go really deep into myself. But I think I needed this, and it’s evident that something has moved inside of me. I can nothing but advise anyone who’s gone through this to seek out a rehab week either here in Sweden if you’re Swedish, or something similar in your own country. I’m sure there are more organizations out there in the world and they are so helpful. You can read more at http://cancerrehabfonden.se about this wonderful organization. 

A few pictures that I took during the week, so you can see for yourself how beautiful it is. 

img_4509img_4510img_4511

I’m hitting the gym again on a regular basis which feels wonderful – weight already up at 88-89kg. I’ll be back to tell you more about that later this week. I want to leave this post here as I rather you remember the greatness of CancerRehabFonden. <3

Love from the Leukaemia Warrior, 

// F

Bracelets for Cancer Research – buy in shop

#waroncancer

— SWEDISH —

Hej underbara människor,

Det har varit ett tag sedan jag skrev nu och det beror på att jag har behövt lite tid för mig själv. Både därför att jag jobbat mycket; mitt tal som jag skall hålla på European MedTech Forum i Bryssel är om tvåe veckor när jag skall stå och prata inför 1,100 människor om min resa och skapandet av WarOnCancer.com, men även därför att min hjärna har gått in i en slags process-mode. Förrförra veckan åkte jag på en fem-dagars rehab anordnat av CancerRehabFonden. Det var första gången sedan min diagnos som jag verkligen fick chansen att spendera tid med och lära känna andra som drabbats utav cancer. Och trots att jag inte gillar att erkänna sådana här saker för mig själv, tror jag verkligen att det rörde till lite känslor inom mig. Jag har nämligen varit på lite av en berg- och dalbana emotionellt enda sedan dess. Det visar på att oavsett hur stark jag tror att jag är, kan jag aldrig fly undan att faktiskt bearbeta en traumatisk upplevelse som denna. Genom att skriva den här bloggen har jag kunnat bearbeta stora delar av det, och det var tydligt då jag upplevde att jag var i bättre mentalt skick (i termer av välmående) än de flesta andra där, då många tycktes ha fastnat i ett slags mörkt hopplöst hål när de först kom dit. Men allt detta visar på att det finns så oerhört mycket att göra för att hjälpa cancerdrabbade att komma i balans mentalt. Tills den dagen sjukvården faktiskt tar tag i det här problemet på riktigt och tillsätter ett rigoröst program för mental återhämtning. Tills dess är jag så himla glad och tacksam för organisationer som CancerRehabFonden. För de, liksom oss, har identifierat det här problemet och arbetar aktivt med att göra något för att hjälpa. 

img_4411

Rehab veckan hölls på Frötuna Gård nära Uppsala och jag är djupt imponerad över verkligen allting. Temat för veckan var att försöka bygga en verktygslåda för att ”Komma tillbaka till livet” som även är deras slogan, och huvudfokusen ligger på tre saker; samtalsterapi, att finna närvaro i sinnet samt hälsosam kost. Varje dag hölls sessioner i både mindfulness (fokus på medveten närvaro och en slags acceptans av sin omgivning/alla intryck) samt yoga som leddes av en instruktör. Varje mål var lagat av en mycket erfaren kock och fokus låg på den vegetariska ekologiska läran. Varje måltid presenterades av kocken som berättade hur vi skulle tillaga rätten och även om hur bra kroppen mår av att tillämpa en mer vegetarisk kost jämfört med den klassiska kött-tunga kosten vi äter här i västvärlden. Mellan målen och yoga/mindfulness sessionerna hölls samtal både i grupp och privat som leddes av en senior KBT-terapeut. Många av de som hade kommit dit hade aldrig förut talat ut om sina resor (en person hade inte ens berättat om det för sina barn), och det var många tunga ledsna stunder, speciellt under första delen av veckan. Vilket är naturligt. Sedan så sakteliga i takt med att veckan fortlöpte så skiftades fokus från det som har varit till att handla om nuet och framtiden, och det kändes som att många människor började helas lite. Hela vår grupp lämnade som vänner mer optimistiska om framtiden och med nyfunnen styrka. Det var en fenomenal vecka på alla sätt och jag är så himla tacksam att jag fick möjlighet att medverka. Det fick mig att inse att jag aldrig riktigt fullt ut bearbetat det som hänt – kanske för att jag fortfarande är under behandling, eller kanske för att det inte ligger i min natur att gå så djupt in i mig själv. Men jag tror jag behövde detta, och det är uppenbart att någonting har hänt inom mig. Jag kan inte annat än rekommendera alla som har varit igenom detta att söka till en rehab-vecka på CancerRehabFonden. De är helt fristående från Cancerfonden och samlar själva in pengar från människor för att anordna dessa. Deras mål är att kunna ge alla som behöver rehabilitering, och vi alla kan skänka något litet. Ni kan läsa mer samt ge en gåva om ni känner att ni tror på konceptet på samma sätt som jag gör på http://cancerrehabfonden.se

Jag hann ta några bilder under beckan, så att ni kan se för er själva hur fantastiskt det var. 

img_4509img_4510img_4511

Jag har även börjat gymma igen på regelbunden basis vilket känns helt otroligt – vikten har redan stuckit upp till 88-89kg. Jag kommer tillbaka senare i veckan och pratar mer om det och lite annat som händer. Jag väljer att lämna det här för jag vill att ni lägger CancerRehabFonden och deras fantastiska arbete på minnet. <3

Kärlek från the Leukaemia Warrior, 

// F

Armband för Cancerforskning – köp i shoppen

#waroncancer

Fabian Bolin War on Cancer – Day 486

Hello Angels,

I’m sitting here on the flight back from London after a really great week and weekend. The first couple of days were spent primarily working: had lunch and dinner meetings booked up pretty much every day, both #waroncancer and acting related. I’ve finally come to terms with this dual-career of mine that I’m now to embark on. Over the past few months my brain has gone from thinking 100% acting to 100% #waroncancer because I’m used to putting all my efforts and energy towards one place. But now I’m starting to learn how to deal with both. And I think it really suits me. Both a creative and an entrepreneur. 

img_4325

Coming back to London for a visit was more than wonderful, and I initially found myself missing the city and all the energy. I found myself asking ”Why did I really move away from here?”. Yet, as the end of the trip drew closer I began feeling not so in love anymore. I think it’s got to do with the fact that it’s part of another chapter of my life. It’s part of my old life and my old way of thinking. I’ve changed a lot since I moved from London and whilst I think I’ll visit the city many more times in my life, I doubt that I’ll ever live here again. Finished chapter. Closure. I guess the only thing that I miss there are my friends. 4.5 years led to a lot of new people into my social circle, and a few really good close friends. I made the city my home and in many ways I feel more at home there than I currently do in Stockholm. It’s not that I don’t enjoy it there, things are running pretty smoothly at the moment and I am happy. But I think it takes some time for the mind and spirit to adjust to living somewhere else. 

I’m only staying in Stockholm for one night though. Tomorrow I’m going to Frötuna Gård for a week of rehab sponsored by none other than CancerRehabFund which is a wonderful charity here in Sweden that raises money to arrange Rehab Weeks for cancer patients, and more commonly survivors. They are doing a phenomenal work and it’s so important considering there’s a complete lack of mental focus for cancer patients within the Swedish (and probably all of Western) healthcare. People are expected to simply go back to life after what’s most likely one of their most traumatizing experience in the lives. It’s going to be me and another 12-14 attendees and on the schedule is therapy sessions, yoga, classes in mindfulness, group talk sessions and on top of that there’s spa facilities. I’m going to really make the most of out this week because believe I really need it, despite the overall sensation of happiness and joy that I’m feeling right now, I have been through one hell of a year and a few months. I think on a subconscious level I’m rather tired and worn out, and hopefully this week will help me to recharge my batteries. This is a Swedish organization, so I doubt all of you international readers will get much out of their website – but if you want you may have a look at http://cancerrehabfonden.se

ladda-ned

I’ll fill you in on my experiences during the week. We’re just about to land now and the stewardess is looking at me angrily for not shutting down my Mac 🙂

The picture is from the first edit of the #waroncancer Promo video. Just got it sent from our director and I can tell you it looks great. Still some things to do on it but within a week or so we should have it ready for everyone to watch! Very exciting times. 

Lots of love to everybody. I hope you’ll have a wonderful Sunday evening. 

Love from the Leukaemia Warrior,

// F

Bracelets for Cancer Research – buy in shop

#waroncancer

— SWEDISH —

Hej Änglar,

Sitter här på flyger påväg tillbaka från London efter en fantastisk vecka och helg. De första dagarna spenderades framför allt på jobb: hade luncher och middagsmöten uppbokade varje dag, både gällande #waroncancer samt min skådespelarkarriär som är på g tillbaka nu. Jag har äntligen lyckats finna en balans i mitt huvud med den här tvådelade karriären som jag nu kommer att gå ombord på. Över de senaste månaderna har min hjärna skiftat från att känna 100% skådespeleri, 100% #waroncancer då jag/min hjärna är van vid att lägga full fokus och energi på bara en sak. Men jag börjar nu äntligen lära mig att hantera båda delarna. Och jag tror denna väg verkligen kommer att passa mig. Både kreativ samt entreprenör. 

img_4325

Att komma till London såhär på besök var helt underbart, och jag fann mig själv i början av veckan sakna staden och all den energi som pulserar. Jag ställde faktiskt frågan ”Varför drog jag härifrån egentligen?”. Dock, medan veckan närmade sig slutet började min kärlek till staden successivt att falna. Jag tror det har att göra med att London, och framför allt konceptet att bo här, hör till ett annat kapitel av mitt liv. Det är en del av mitt gamla liv och mitt gamla synsätt. Jag har förändrats mycket sedan jag flyttade från London och då jag känner att jag definitivt kommer att besöka denna staden många gånger till, tvivlar jag starkt på att jag någonsin kommer att bo här igen. Avslutat kapitel. Jag tror det enda jag verkligen känner att jag kan sakna är mina vänner. 4.5 år av liv där ledde till massor av nya bekantskaper som kom in i min sociala cirkel, samt ett par riktigt riktigt nära nya vänner. Jag gjorde staden till mitt hem och på många sätt känns London fortfarande mer som mitt hem än vad Stockholm gör. Det är inte så att jag inte trivs där, saker och ting rullar på stadigt och jag känner mig allmänt lycklig. Men jag tror att det kan ta lite tid för medvetandet och själen att anpassa sig till att bo någon annanstans. 

Jag kommer dock bara stanna i Stockholm för en natt. Imorgon kommer jag att åka till Frötuna Gård för en vecka av rehab som anordnas av fantastiska CancerRehabFonden vilken är en underbar välgörenhetsorganisation som samlar in pengar för att anordna rehab-veckor för cancerdrabbade. Det gör en grymt bra arbete och det är så himla viktigt att de får finnas till och växa med tanke på att det är i princip 0 fokus på mental återhämtning inom den svenska (och västerländska sjukvården). Cancerpatienter kastas ut tillbaka i livet efter vad som troligtvis är en av de mest traumatiska upplevelserna i deras liv. De behöver hjälpas. Vår organisation WarOnCancer.com är ett sätt att hjälpa dem bearbeta, CancerRehabFonden med deras veckor är ett annat. Under veckan kommer jag och en 12-14 andra gäster att få samtalsterapi, toga, mindfulness-klasser, gruppsamtal och utöver allt detta finns även spa på anläggningen. Jag kommer verkligen att försöka göra det bästa av den här veckan då jag tror att jag verkligen behöver det, trots att jag känner mig energifylld och lycklig just nu. Jag har varit igenom ett helvete till år och några månader och jag tror att jag på ett undermedvetet plan är ganska trött och sliten, och förhoppningsvis kan den här veckan hjälpa mitt att ladda batterierna. Var gärna snäll och besök deras hemsida på http://cancerrehabfonden.se där ni kan läsa mer om deras fantastiska arbete.

ladda-ned

Jag lovar att hålla er uppdaterade under veckan. Vi skall precis landa nu och flygvärdinnan tittar argt på mig för att jag inte stänger ned min Mac 🙂

Bilden är tagen från den första editen av #waroncancer-promo-filmen vi spelade in för några veckor sedan. Fick den precis skickad till mig från vår director och jag tycker den ser mycket lovande ut so far. Det finns naturligtvis lite saker att göra på den men om en vecka eller så borde vi ha den klar för alla att titta på. Mycket spännande tider!

Kärlek till er alla. Jag hoppas ni får en underbar söndag-kväll. 

Kärlek från the Leukaemia Warrior,

// F

Armband för Cancerforskning – köp i shoppen

#waroncancer

Fabian Bolin War on Cancer – Day 474

Good evening Angels,

Ever since I was diagnosed I’ve noticed a rather interesting new habit of mine that I can’t seem to get rid of, no matter how hard I try. I keep putting my hands, sometimes only one but usually both, over my chest around the area where I had (or still have, they haven’t scanned my in like a year) the tumour. I especially do this when I lie down in a bed or something similar. It’s been bothering me for quite some time, as I see it as a sign of weakness/defensive stance to be holding your arms in front of you. I’ve studied quite a lot of body language as I’m well aware that 93% of your communication is non-verbal and any hands or arms in front of you is a protective stance which usually sends the wrong signal to people you talk to, unless you actually have to protect yourself physically. I went to see an osteopath the other week and thought I’d bring up the subject with her, and she said right away that I’m subconsciously trying to ”heal” my weak spot and send energy in that direction. She said I will keep doing so until the area is completely healed unless I really force myself not to through various methods such as putting some object in that area to remind myself not to do it. I found it really fascinating and very outer-dimensional. Perhaps we’re able to send/project energy in ways we cannot really grasp. I’ve certainly become much more spiritual through this journey, and my mind is so much more open-minded. I’m rather rational, or at least I consider myself so, and I find it very hard to simply ”believe” in energies floating around that we can’t see, auras around us, and presence of paranormal spirits such as ghosts. Perhaps also because I am a male, I generally tend to seek some form of tangible evidence before I believe in things. I.e. I like some kind of proof. I have never seen an aura around someone, and I have never seen actual energy. I definitely haven’t walked into a ghost and wouldn’t like to do so either. 

Females in general seem less worried about having tangible proof and more reliant on their own intuition. The latter is obviously a well-known phenomena, the female intuition, that to us men is pretty confusing. But as pretty much all females seem able to relate to this intuition, I choose to believe that it’s true. 

img_4132

However, I did feel something just after my diagnosis that I haven’t been able to explain really. I haven’t talked about it to many people either. The days following my diagnosis, after I had posted that first message on Facebook (check it out here) that so many thousands of people shared and liked, it was as if I could really feel the energy from a lot of people. My posts reached more millions during those first couple of weeks when the blog was the most hyped. And I could feel it inside me. I think with so many people thinking and caring for me at the same time, there is a possibility that the combined energy reached me. Of course, I couldn’t see anything, but I could feel something. I felt stronger than ever in my life, even though I was more ill than I had ever been. Had that chemo not worked, I wouldn’t have been alive today. But I felt so strong. That single experience has led me to reconsider a lot of things, and as I mentioned earlier opened up my mind to new ways of thinking. I believe there are several more dimensions that our brains aren’t yet developed to see. They say we only use 7% of our brain, and perhaps in the future once we’re more developed, everything will seem so obvious. However, in order to reach the next level, you need people that questions the present. I’ve now become one of those that believe there is ”something more” out there. I think, with the digital revolution currently underway, where people become linked together in more ways than ever. Especially with storytelling, as it can bring people all over the world together in inspiration which is truly powerful. 

There is power in sharing stories. Since the dawn of time we have sat around campfires listening in awe to breathtaking stories. We love it and we love to share. Sharing creates an energy. Take WarOnCancer.com for instance. Each story that you read about someone else’s journey through cancer reaffirms you’re not alone, that there are more people out there fighting, and that there is a united power. The ritual of writing, reading, sharing and commenting creates a circuitry of shared experience and love…not just likes 😉 

Picture today from a brunch date – thought the whole staring into the abyss thing would suit this explorative post 🙂 

Love from the Leukaemia Warrior,

// F

Bracelets for Cancer Research – buy in shop

#waroncancer

— SWEDISH —

God kväll Änglar,

Enda sedan jag fick min diagnos har jag noterad en ganska intressant ny vana hos mig själv som jag inte tycks kunna bli av med, oavsett hur mycket jag försöker. Jag placerar väldigt ofta mina händer, ibland bara en med ofta båda, över mitt bröst runt det området där jag hade (eller kanske fortfarande har, de har inte scannat mig på typ ett år), min tumör. Jag gör speciellt detta då jag ligger ned i en säng eller något annat horisontellt föremål. Jag har stört mig rätt mycket på detta under ett bra tag, då jag ser det som ett svaghetstecken/försvarsställning at hålla någon kroppsdel framför dig. Jag har spenderat ganska mycket tid med att studera kroppsspråk, både inom skådespeleri men också bara av intresse, då jag vet att 93% av all kommunikation är icke-verbal, och när man håller händer eller armar framför sig är det kallas det en beskyddande position som ofta inte sänder ut en bra signal till den du kommunicerar med, om det inte faktiskt är så att du fysiskt behöver skydda dig om någon skulle attackera dig. Jag var hos en osteopath häromveckan och tog upp fenomenet med henne, och svarade direkt och utan att jag undermedvetet försöker ”hela” min svagaste punkt genom att skicka energi i den riktningen. Hon berättade att jag kommer att fortsätta att göra så tills att det här området är helt helat förutsatt att jag inte tvingar mig själv att inte göra det genom att exempelvis sätta dit något form av föremål som påminner mig att ta bort händerna eller någon annan metod. Jag blev väldigt fascinerad av hennes svar och det kändes mycket utom-dimensionellt. Det kanske är så att vi kan projicera/skicka energi på sätt som vi inte riktigt förstår med vårt medvetande. 

Jag har verkligen blivit mer spirituell via den här resan, och mitt sinne är så mycket öppnare. Jag är ganska rationell av mig, eller jag anser mig själv vara det i alla fall, och jag har alltid funnit det ganska svårt att bara blint ”tro” i att det finns energier som flyter runt som vi inte kan se med blotta ögat, att alla har en aura runtomkring sig och att det finns en närvaro av paranormala energier såsom spöken. Kanske även för att jag är man. Jag tenderar att vilja ha faktiska synliga bevis innan jag väljer att tro på saker. Liksom något form av intyg. Jag har nämligen aldrig sett en aura runtomkring någon, och jag har inte bevittnat någon form av energi, och jag har definitivt inte stött på ett spöke och skulle inte vilja göra det heller. 

Kvinnor tycks i större lag vara mindre oroade över att ha ett faktiskt bevis och förlitar sig mer på sin egen intuition. Det senare är ju som alla vet ett vida känt fenomen, den kvinnliga intuitionen, som för oss män är ganska främmande. Men då i princip alla kvinnor jag pratat med om det tycks kunna relatera till den här intuitionen på ett eller annat sätt, väljer jag att tro på att den finns. 

img_4132

Dock kände jag något precis efter min diagnos förra året som jag inte riktigt kunnat förklara med min så kallade ”rationella” hjärna. Jag har inte pratat med så många om detta. Dagarna efter diagnosen efter att jag hade postat det första meddelandet på Facebook (ni kan läsa det här) som så många tusentals människor like:ade och delade, var det som att jag verkligen kunde känna en energi. Mina poster nådde flera miljoner människor under de där första veckorna när bloggen var som mest hypad. Och jag kunde verkligen känna det inom mig. Jag tror att med så många människor som samtidigt skänkte mig tankar och sin energi, är det möjligt att den kombinerade energin faktiskt nådde mig. Jag kunde naturligtvis inte se någonting, men jag kunde känna det. Jag kände mig starkare än jag någonsin gjort i mitt liv, trots att jag var sjukare än jag någonsin varit. Hade inte cellgifterna fungerat hade jag antagligen inte varit vid liv idag. Men jag kände mig så stark. Den enstaka upplevelsen har fått mig att omvärdera min syn på många saker, och som jag berättade tidigare har det öppnat upp mitt sinne för nya sätt att tänka. Jag tror att det finns flera dimensioner som våra hjärnor inte har förmåga att se i dagsläget, vi är helt enkelt inte utvecklade. De säger ju att vi bara använder 7% av vår fulla kapacitet, och kanske i framtiden då vi som människor utvecklats mer, kommer allting att kännas mer tydligt för oss. Dock tror jag att för att komma till nästa nivå, behöver du människor som ifrågasätter nuet. Jag har nu blivit en av de som väljer att tro att det finns ”något mer” där ute. Jag tror, med den digitala revolutionen som sker i detta nu när människor flätas ihop på ett sätt som vi aldrig förr upplevts, att fler och fler kommer att börja tro på konceptet energi. Speciellt när det kommer till storytelling, då de för människor tillsammans genom inspiration vilket är så kraftfullt. 

Det finns en kraft i att dela med sig av berättelser. Ända sedan urminnes tider har vi suttit och lyssnat i fascination runt lägereldar på gripande berättelser. Vi älskar det och älskar att dela med oss. Att dela med sig skapar energi. Ta WarOnCancer.com som exempel. Varje story du läser om någon annans resa genom cancer påminner dig om att du inte är ensam, att fler där ute kämpar, samt att det finns en samlad kraft. Ritualen att skriva, läsa, dela inläggen och kommentera skapar en cirkel av gemensamma upplevelser och kärlek… inte bara likes 😉

Bilden från en härlig brunchdate idag – tänkte att hela den här grejen med att kolla bort mot horisonten skulle passa detta utforskande inlägg 🙂

Kärlek från the Leukaemia Warrior,

// F

Armband för Cancerforskning – köp i shoppen

#waroncancer